Vår resa tillbaka till upplysningen är skriven av oss tre tillsammans, hoppas ni gillar den! I mitten ser ni Jonathan Swift, till vänster Agnes och till höger Naron samt Malin

 

Vår resa till upplysningstiden samt ankomst

Det var dags att starta motorn, Agnes drog i spaken medan Malin tryckte på instrumentbrädan så att det på skärmen stod ”år 1732”. Skolprojektet som gick ut på att undersöka en epok och träffa en specifik författare hade lett till just denna stund. De 3 ungdomarna klängde sig fast i sina säten och den stora rektangulära maskinen tjöt och ut pulserade ljusvågor som omvandlade det mörka garaget till ett hav av ljus. De var på väg, på väg till upplysningstiden för att träffa Jonathan Swift. Ut genom fönstren i början av färden skymtades tyska trupper bärandes på den röda flaggan med hakkorset i skyn marscherandes fram över leriga, uppluckrade fält från olika artillerier. Maskinen skakade till och plötsligt åkte de med ljusets hastighet, världen blev suddigt för en sekund och sedan syntes återigen soldater, denna gång liggandes i skyttegravar.

– Detta måste vara 1914, under första världskriget, den åttonde september då tyska trupper avancerade mot Paris! utropade Naron uppjagat.

– Det var den fjärde september, rättade Agnes Naron.

Naron grimaserade och innan han hann öppna munnen utbrast Malin överraskat: 

– Titta på fabrikerna! 

Världen utanför tidsmaskinen hade återigen förändrats; stora fabriker hade ersatt krigen. Svart rök pumpades ut ur skorstenar och bildade en tung, svart slöja över himlen. Barn i smutsiga kläder sprang på gatorna medan en hemlös man försökte hitta en bekväm ställning mot husväggen. Barnen i smutsiga kläder fick syn på en fin herre och hans dam, de närmade sig och medan några länsade mannens fickor tog andra uppmärksamheten från situationen. Maskinens hastighet ökade återigen, skakade till och världen ändrades. De vida fälten som tidigare hade synts nertrampade av världskrigen var nu välmående och det gröna gräset växte frodigt. Välklädda par strosade över fälten medan andra hade slagit sig ner för att ha picknick. Några skrattade och kysste varandra, medan andra lyssnade på Frankenstein som lästes högt av en man.

– Inte en enda kvinna som läser, skamligt! konstaterade Agnes upprört. 

Innan någon av de andra två hann svara på kommentaren började maskinen tjuta något våldsamt och skakningarna eskalerade. Tidsmaskinen ökade farten samtidigt som den snurrade runt, runt och omkring inne i tidsmaskinen tumlade de 3 ungdomarna kontrollöst. Malin försökte sträcka sig för att nå spaken för nödstopp och precis innan hon nuddade den med sina fingrar skakade maskinen värre än någon gång tidigare innan den plötsligt stannade och allt blev tyst och stilla.

Malin var den som först kom fram till maskinens öppning; hon sköt upp luckan och slogs av en stickande lukt av exkrementer som sakta trängde sig in i maskinen och förpestade luften. Alla hostade av den starka lukten och försökte tränga sig ut ur maskinen på samma gång men märkte snabbt att alla inte kunde ta sig ut samtidigt. Agnes och Malin backade och lät Naron stiga ur och det första han sa var:

– Av alla ställen vi kunde ha besökt, åker vi till Dublin under 1700-talet… 

– I, som här inträden, låten hoppet fara! citerade Agnes Dante Alighieri samtidigt som hon klev ut och lade sedan till:

– Detta är ju rena helvetet.  

Även Malin grimaserade av synen och lukten som de slogs av utanför maskinen. De tre ungdomarna möttes av nyfikna blickar och insåg hur mal placé de var i denna tid. 

– Vi borde ha tänkt på kläderna, viskade Malin och började backa tillbaka mot tidsmaskinen och när hon nådde den lutade hon sig in genom öppningen och tryckte på en knapp. Maskinen började sakta men säkert att blekna bort och det dröjde inte länge innan den var helt osynlig. Ungdomarna drog sig undan och försökte smälta in i folkmassorna. Målet med deras resa var att finna Jonathan Swift, för att möjligtvis kanske kunna få svar på några av sina frågor. 

– Hur ska vi hitta honom i en storstad? undrade Malin bekymrat. 

– Ingen fara, jag har en plan! Jag vet nämligen vart han bor så vi går bara dit och knackar på och hoppas på det bästa helt enkelt, svarade Naron hoppfullt. 

– Och det kallar du en plan… mumlade Agnes och fick en sur blick som svar från Naron samtidigt som de ändå tog sikte mot Jonathan Swifts hem.

Information om verket, författaren och epoken

Agnes, Malin och Naron strosade runt på Dublins gråa gator och letade efter den rätta adressen medan rök från de kringliggande industribyggena förpestade luften. Barn sprang runt medan de äldre satt djupt involverade, småviskande om samhällets olika problem och adelns översvämmande lyx. En man korsade gatan och tittade sig lite nervöst över axeln, hade någon sett honom sätta upp affischen? Affischen med kritik mot kyrkan och uppmaningen till den enkla människan att ta sitt förnuft till fånga och lita på vetenskapen? Ångmaskinen som just har uppfunnits ledde till att tidningar hade börjat tryckas och medan de tre vännerna gick mot Swifts hem böjde sig Naron ner och plockade upp en sliten tidning. Han bläddrade igenom tidningen och precis när han skulle kasta iväg den hejdade Malin honom med ett rop:

 

– Men kolla, är inte det en av Swifts texter?

 

Agnes slet tidningen ur händerna på Malin och kastade sig in i textens handling. Det var Ett anspråkslöst förslag som presenterades i tidningen och när hon hade läst klart lyste hennes ögon. 

– Ni bara måste läsa detta! Det är ju ett solklart exempel på hur texterna skrevs under denna epok, bara lyssna på detta… sa Agnes och drog ett djupt andetag och skulle precis började förklara när Malin avbröt och sa: 

– Jag skulle vilja veta lite mer om Jonathan Swift innan jag hör texten, det ger det hela lite mer djup och bakgrund. Vet du någonting om Swift Agnes, du brukar ju veta det mest? 

– Klart jag gör! År 1667 på Irland, Dublin, föddes Jonathan Swift. Fadern hade dött några månader innan Swifts födsel så han växte upp med en ensamstående mamma. Han fick utbilda sig trots att det var dyrt och skolgången bekostades av en välbärgad farbror. Så småningom flyttade han till England där han jobbade som sekreterare för den avlägsna släktingen och diplomaten William Temple under några år och fick på så vis kontakt med några av Englands mest högaktade kretsar inom litteraturen och författarskapet. Det var under denna tid som Swift själv började sin författarkarriär. Swifts verk genomsyras ofta av ironi och han klassas som en av de största satirikerna genom tiderna. Han skrev med ett hyfsat enkelt men vetenskapligt språk (som många andra författare under denna epok) och han behärskade satirskriften till fullo. Swift arbetade efter en utpräglad metod som gick ut på att skriva ur ett positivt perspektiv gällande de sakerna som han verkligen avskydde – han skrev alltså ironiskt. Swift var emot hyckleri, för extrem religionsutövning (han skrev ofta ironiskt om papister och den katolska kyrkan, själv var han prästvigd inom den protestantiska läran), politik och maktmissbruk etc. och det var just detta som texterna kunde handla om. Swift påstås ha uppfattats som en bitter och hatisk man som var lagd åt det väldigt misstänksamma hållet men trots det var han väldigt generös. Swift led av Ménières sjukdom (symptom som yrsel och tinnitus) vilket mynnade ut i senilitet och han sågs som mentalt sjuk. Även om Swift spenderade delar av sitt liv både i England och på Irland, ställde han sig på sina irländska landsmäns sida och slogs mot det engelska förtrycket och drev ofta med Englands makt och dess maktmissbruk. 

– Nog tjatat om Swift, låt oss nu höra om texten Agnes! avbröt Naron och nyfikenheten avspeglades i ögonen. 

Agnes tog ännu ett djupt andetag och slog återigen upp tidningen och förklarade att 1729, 3 år efter Swifts succéroman Gulliver´s Travels (Gullivers resor) gav Swift ut Ett anspråkslöst förslag (A modest Proposal), som är en artikel i satirisk anda där Swift på ett ironiskt sätt ger ett förslag på hur man kan lösa den rådande hungersnöden och de ekonomiska problemen på Irland. Artikeln handlar om Swifts förslag gällande hur Irlands fattiga befolkning kan tjäna extra pengar och mätta sina munnar genom att sälja några av sina barn till överklassen som extra fina delikatesser.

Ett anspråkslöst förslag är inspirerad av den negativa syn som Swift hade på den tidens samhälle, där merkantilismen som rådde gjorde samhällets invånare till varor som kunde köpas och säljas. I hans text ligger även en underton av kritik mot Englands förtryck gentemot Irland och det irländska folket, men som många andra författare under upplysningstiden när makten inte låg hos det fria folket maskerade han sin samhällskritik (ofta med ironi) för att inte kunna bli bestraffad av makthavarna. Språket i texten är formellt och vetenskapligt skrivet, som de flesta andra texterna som skrevs under upplysningen – där man på ett vetenskapligt sätt skulle angripa problem. Texten innehåller kalkyler och matematiska uträkningar samt exempel på olika tillredningssätt av barnkött som stöd till hans argument och tankar. Även detta var vanligt och passar in på upplysningens tankesätt och ideal. Utöver det vetenskapliga och formella dryper texten av ironi och klassas som en satir. Swift ville chocka och väcka reaktion – även om reaktion blev att vissa trodde att han var ett monster som föreslog att man skulle döda och äta barn, så fick han dem ändå att reagera och tänka efter. I texten hittas många provokationer för att väcka läsarens intresse och ibland även för att dem ska bli lite arga, som när han anser att det är folket själva som har valt att vara arbetslösa och därför får skylla sig själva. Genom att väcka känslor följer även reaktioner och hans text spreds som en löpeld.

I sin text påpekar han även vissa självklara saker, så som adelns lyx och vissa religiösa frågor som får läsaren att känna igen sig och hålla med. Texten är en argumenterande text och han framför sina tankar och förslag på ett kallt och hänsynslöst sätt för att alltså väcka tanke och uppror. Ett exempel på detta är: "Jag medger att denna kost blir något dyr. Men just därför är den speciellt lämplig för den jordägande aristokratin, som - efter att redan ha uppslukat det mesta av föräldrarna - synes ha den största rätten till barnen." Swifts mening med texten är självklart inte att den ska tas på allvar men många missförstod och anklagades för inhumanitet och brutalitet – för vem skulle sälja och äta sina/ någons barn? 

Texten är välskriven och detaljerad och det märks att han har lagt mycket tid och energi på att få till texten. För att stärka sina åsikter och argument jobbar han med motargument för att ge extra trovärdighet och styrka. Tillexempel så bemöter han problemet med att allt på barnet inte går att äta och därför skulle gå till spillo vid slakten med att föreslå att man kan använda huden för att göra lampor! 

Ett exempel på hur han i texten driver med England samtidigt som han förklarar hur man kan ”lösa problemet” är: ”De fattiga på Irland har alldeles för många barn, så de irländska barnen bör slaktas och användas som föda för de rika människorna i England. På det sättet löser man två problem: köttbristen i London och svälten och överbefolkningen på Irland.” Meningarna dryper av ironi, ingen skulle slakta sina barn för att sedan sälja dem på köttmarknaden, inte idag och inte då. Han väljer att måla upp det engelska folket som kannibaler och England som ”det onda” istället för något annat europeiskt land och detta är ett tydligt exempel på hans negativa syn gentemot landet. I exemplet ovan visas också tydligt hur Swift skrev: med ett enkelt språk och konkreta förslag läggar han fram och argumenterar för sin sak och sin lösning på problemet. 

– Usch, det där var ju nästan lite rysligt, tänk att slakta sina barn! utbrast Malin. 

– Jag håller med dig Malin, det är tur att han är ironisk! svarade Agnes. 

Stämningen blev spänd och nervositet fyllde deras sinnen. Vad var det för sorts man de skulle träffa egentligen? Tänk om han inte alls hade varit ironisk i sin text?

– Vi borde skynda oss, så att vi kan åka hem! manade Naron på och de tre ungdomarna satte fart.

Mötet med Jonathan Swift

 Väl framme vid huset vågade ingen gå fram under en lång stund utan de stod bara på en rad och betraktade den store författarens hem. Tillslut sträckte Naron på sig, spände bröstet, tog ett skutt upp för trappan, andades in och höjde sedan handen och knackade på. Det dröjde en liten stund innan dörren öppnades på glänt och en man tittade ut, med misstänksam blick granskade han ungdomarna innan han frågade vad de ville. Efter att Malin hade presenterat dem och förklarat att de gärna ville intervjua honom (hon utelämnade självklart tisdsresan och framtiden för att undvika att alla 3 skulle klassas som mentalt sjuka) släppte Swift in dem och den lilla skaran på fyra personer slogs sig ner vid köksbordet. 

 

– Nå, fråga på då! uppmanade Swift. 

– Vi har läst Ett anspråkslöst förslag som du har skrivit och fascinerades något ofantligt! Så den första frågan som jag skulle vilja ställa är helt enkelt: varför skrev du den? frågade Agnes med en ivrig blick över att få höra hans svar. 

Swift nickade gillande och satte sig tillrätta i stolen, tog ett djupt andetag och började förklara:

– Jag föddes här på Irland som ni kanske vet, men mina fördäldrar härstammar från England och under mina gånga år har bott i båda länderna. Hade jag valt endast med tanke på ordet förnuft som ständigt diskuteras i detta samhälle skulle jag flytta till England och bo där för alltid med tanke på den höga levnadsstandarden jämfört med här på Irland. Men hjärtat spelar alltid sin roll i alla beslut och med tanke på att jag har mina rötter här på Irland så är det här jag stannar och detta land som jag slåss för. Min tanke med Ett anspråkslöst förslag var alltså att upplysa andra om mitt, som också borde vara resten av befolkningens, missnöje över hur Irland har blivit. Det råder stor fattigdom bland större delen av befolkningen och det är orättvisor inom politiken. Regeringen i London utnyttjar och förtrycker den irländska befolkningen och bryr sig inte det minsta om vad de utsätter oss för. Jag ville väcka reaktion och ilska, jag ville få människor att öppna sina ögon och lita på sig själva och sitt förnuft. Oavsett reaktion som min text kan tänkas väcka, så är det i alla fall en reaktion som i sin tur sätter igång olika tankar och åsikter. Jag ville även påpeka vissa självklara saker och till viss del även förlöjliga den katolska kyrkan då jag avskyr för extrema religionsutövare och maktmissbruk. Självklara saker som påpekades var exempelvis adelns överdrivna lyx, självklara saker gör att folket känner igen sig i det jag tar upp och kanske håller med, vilket kan leda till att en tankekedja sätts igång och folk inser att någonting måste göras åt situationen. 

– Men varför valde du just att ta upp ett förslag som innebär att man ska sälja sina barn till de rika? utbrast Malin så fort han tystnat.  

– Så länge Irländarna blundar för det faktum att engelsmännen inte behandlar oss som lika, finns inget vettigt förslag som skulle kunna förbättra vår situation i nuläget. För att nå ut till Irlands befolkning och upplysa dem om att vår situation faktiskt går att förändra och förbättra, så var jag tvungen att använda mig av ett ämne som skulle väcka intresse och nyfikenhet som skulle leda till att folk läste den. Hos en befolkning där läskunnighet ännu inte är någonting som alla besitter är det viktigt att skapa så mycket reaktion och diskussion runt texten som möjligt så att den kanske berättas vidare och sprids - så att alla kan ta del av den. Jag ansåg därför att en ironisk text som tog upp ett extremt förslag skulle fungera i den här situationen då jag kunde kritisera och ifrågasätta Englands politiker utan att egentligen skriva det, jag maskerade min samhällskritik. Man måste förstå problemet innan man kan göra något åt det som jag brukar säga, svarade Swift lugnt och sansat där han satt i sin stol. 

– Som den kyrkliga man som du är, försöker du upplysa folk om samhällets olika problem samtidigt som du ”driver” med den katolska kyrkan genom detta stycke exempelvis: ”Om vi då räknar med ett år efter fastan, blir marknaden mera mättad än vanligt; hos oss går ju åtminstone tre papistiska barn på ett annat. Ännu en fördel med mitt förslag blir då att det kommer att minska antalet papister i vårt land.” Ofta förknippas religiösa människor med konservatism, men det bryter du mot med denna text, hur kommer det sig? frågade Malin. 

– Konservatism? frågade Swift undrande. 

– Hon menar att religion ibland inte går hand i hand med nya tankesätt, levnadsätt eller försök till att förändra det som redan finns och modernisera samhället! förklarade Naron nervöst för att Swift inte skulle fråga mer om vart ungdomarna kom ifrån för att undvika att behöva berätta om tidsresan.

– Att väcka tankar och försöka föra samman människor för ett mer solidariskt samhälle där välståndet ökar strider inte mot kristendomen.  Jag har använt min egen tro som en moralisk kompass och jag gör inget fel i att försöka upplysa folket om den verklighet som de befinner sig i. Angående stycket så grundar det sig i att jag har väldigt mycket emot för extrema religionsutövare och de som missbrukar den makt som de besitter; saker som den katolska kyrkan tyvärr kan ställas till svaras för i det samhälle som vi nu lever i. Vi protestanter, den tro inom kristendomen som jag ställer mig bakom, är färre än katolikerna här i Dublin och vi blir ständigt trakasserat av papisterna, som inte gör något åt problemen i landet, förklarade Swift och sällskapet tystnade. 

Swift, Agnes och Malin vände sig mot Naron, han tittade förvånat tillbaka på dem innan han förstod att det var hans tur att ställa en fråga. Han sneglade nervöst mot Agnes innan han sa:

– Vad tyckte Irländarna egentligen om ditt förslag? 

– Intressant fråga du ställer unge man. Det fanns ett flertal som misstolkade syftet med texten och jag har fått mycket kritik för det. De ansåg att jag kom med en inhuman idé och det var inte min avsikt, vissa förstod inte ironin i min text. Man trodde att jag verkligen ville lösa problemet med Irlands överbefolkning och svält, samtidigt som vi skulle lösa Londons köttbrist, genom att slakta och sälja våra barn. Det var självklart inte vad jag ville få fram med texten!

– Så du fick alltså inte den responsen som du önskade gällande Ett anspråkslöst förslag? passade Agnes på att fråga när Swift för en sekund tystnade och andades in. 

– Det kan jag inte riktigt svar på just nu, jag har mina förhoppningar om att engelsmännen ska ta åt sig av det jag har skrivit och att det irländska folket ska ta sitt förnuft till fånga och inte acceptera Englands förtryck! Jag kan inte tänka mig att en drastisk förändring ska ske men små förändringar kan leda till något stort och det är vad jag hoppas på i nuläget. Men jag har definitivt väckt känslor och reaktioner vilket var ett av syftena, sa han skrattandes. 

– De gäller att chocka genom att skriva så trovärdigt som möjligt, med kalkyler, argument, recept, motargument etc. för att vinna folks uppmärksamhet! Det gäller att framföra sina åsikter på ett nytt sätt som gör att folk faktiskt lyssnar och tar till sig, även om vissa inte förstår eller kan sätta sig in, så har i alla fall några lyssnat. Genom att väcka en tanke hos någon kan detta växa vidare och resultera i nästan vad som helst, en revolution eller mod till att uttrycka sina åsikter, lade Swift sedan till.

– Vi får bara hoppas att du inte väckte en tanke hos någon om att slakta barn för att försörja sig, som inte förstår ironin och genomför det på riktigt... mumlade Agnes. 

– Det har du mycket väl rätt i men en tanke och reaktion som följd måste väckas gentemot de avskum till makthavare i London, oavsett pris, svarade Swift tillbaka och det märktes att han blev lite förbryllad av Agnes mod att våga säga vad hon tänkte.

– Jag undrar en sak, vad vill du få sagt med detta citat: ”Jag förklarar av uppriktigt hjärta att jag inte har det minsta personliga intresse av att försöka befordra dessa nödvändiga åtgärder. Jag har inget annat motiv än mitt lands allmänna bästa: ökande av vår handel, omhändertagande av barnen, lindrande av de fattigas börda och förmedlandet av ett litet nöje åt de rika. Jag har inga barn som jag skulle kunna tjäna en enda penny på; mitt yngsta är nio år och min hustru befinner sig inte längre i barnafödandets ålder”, frågade Malin efter att hon hade läst upp citatet från tidningen. 

– Är inte det uppenbart? Jag framför konkret att jag inte tycker att man ska genomföra det som jag föreslår i min text, utan att det enda jag vill är att öka välståndet på Irland och minska fattigdomen – detta stycke är inte lika ironiskt som de andra i texten. Jag visar genom att säga att jag själv inte har några barn som jag kan sälja (inte för att jag någon gång skulle göra det) att jag inte kan tjäna pengar på idén som jag framför utan för att på ett veteskapligt sätt beskriva mitt motiv: som INTE går ut på att döda barn utan att få upp ögonen på Irlands befolkning så att problemen som nämns i citatet, som jag jobbar för att bekämpa, ska övervinnas. svarade Swift lugnt.

– Jaha, är det det som du vill få sagt med detta stycke också? ”Jag håller emellertid inte så envist fast vid min åsikt att jag skulle förkasta ett projekt framlagt av förnuftiga män som vore lika oskyldigt, billigt, enkelt och effektivt. Men innan något sådant har lagts fram, motsagt min plan och erbjudande en bättre, ber jag upphovsmannen, eller upphovsmännen, vara vänliga att noga genomtänka två saker. 

För det första: som läget nu är, hur skall det kunna skaffa mat och kläder åt etthundratusen värdelösa munnar och ryggar? Och för det andra: eftersom det finns i runt tal en miljon varelser av mänsklig skapnad i detta kungadöme vars samlade tillgångar består av två miljoner pund sterling i skuld - om man lägger tillsammans yrkestiggarna med flertalet lantbrukare, arrendatorer och arbetare med hustrur och barn, som i praktiken också är tiggare -; så tar jag mig friheten att be de politiker som inte gillar mitt förslag att fråga föräldrarna till dessa dödliga om de inte i denna dag tycker att det skulle ha varit en stor Iycka att ha blivit sålda till mat vid ett års ålder, i enlighet med mitt förslag. Då skulle de ha sluppit det ändlösa elände som de sedan dess har genomgått: godsägarnas förtryck, omöjligheten att betala sina arrenden (de hade varken pengar eller arbete), bristen på mat för dagen, bristen på kläder och husrum till skydd mot oblid väderlek; och den ofrånkomliga utsikten att vidarebefordra samma eller ännu värre öden till sina efterkommande intill evig tid” frågade Agnes efter att hon hade fått tidningen av Malin och läst upp stycket som hon undrade om.  

– Med detta stycke vill jag få sagt, som du nog har förstått unga dam, att om bara någon annan kommer med ett bättre förslag, eller ett förslag över huvudtaget, på hur man kan lösa problemen behöver inte mitt påhittade och ironiska lösningsförslag följas. Jag försöker uppmana folk att reflektera över min text vilket i sin tur kan leda till att ett ”riktigt” förslag kan läggas fram, där en riktig lösning presenteras som kanske inte kan lösa problemen med det samma men som i alla fall innebär att de kommer bekämpas på sikt. Jag framför även att jag, som upplysningsman, varit förnuftig och tänkt igenom mitt förslag noga och länge med en stabil grund bestående av olika kalkyler och beräkningar och ber andra upphovsmän till lösningsförslag att också vara det. Med stycket berör jag återigen fattigdomen och med noga beräknade siffror framför jag antalet munnar som måste mättas, för att läsaren än en gång ska reagera och bli upplyst om problemet – det är ju det mitt verk handlar om till viss del, att upplysa. Jag nämner även politikerna och får dem att framstå som lite obildade och okunniga med tanke på att de inte redan vet vad deras befolkning tycker och tänker om olika saker utan måste, kanske för första gången, fråga dem! Därefter berör jag allt elände som finns i vårt samhälle och som inte kommer upphöra om vi inte tar oss i kragen och gör någonting åt det! Det enda jag vill är att samhällets invånare ska tänka till och reflektera, men även makthavare och de mer välbärgade i samhället så att problemet i alla fall har berörts någon gång och diskuteras, även om det bara handlar om min text! svarade Swift och det märktes tydligt att han var mycket stolt över det som han hade skrivit.

– Jag har ju lyckats, ni har alla tre blivit kanske både upprörda och äcklade, men jag har i alla fall fått er att reagera. Jag lyckades! sade Swift med triumf i rösten samtidigt som han plötsligt tryckte båda händerna mot huvudet och grimaserade illa.

– Är du okej? frågade Malin oroligt och böjde sig fram. 

– Jag är ledsen men jag måste be er gå nu, detta pipande i mina öron tar kål på mig!

De tre vännerna tackade Swift för att han tagit sig tid till att besvara deras frågor och lämnade sedan huset och den store författaren i sin ensamhet.

Tankar och lärdomar samt vår resa tillbaka till verkligheten

Ungdomarna började promenera tillbaka till platsen där de hade gömt tidsmaskinen, de gick länge under tystnad och försökte smälta och reflektera över allt det som Swift hade berättat. Agnes var den första som öppnade munnen och sa tankspritt men bestämt:

– Det gäller att väcka tanke och reaktion, genom att gro ett frö i någons huvud i form en tanke kan det leda till så mycket mer än bara en åsikt gällande en text. Det gäller att få folk att reagera så att samhället kan ändras och orättvisor besegras. Det gäller att kämpa för det som är rätt, även om ens kamp innebär att man skriver en artikel – det är mer än inget. Det gäller att lära sig av historien för att kunna påverka dagens samhälle och dagens problem, vem vet, jag borde kanske skriva en text som berör dagens växande främlingsfientlighet exempelvis, för att påverka och väcka reaktion? Med små medel, som ett papper och en penna, kan man påverka så många människor, varför utnyttjar inte alla det mer? Malin och Naron hummade och höll med men fortsatte sin promenad under tystnad. Det var återigen Agnes som öppnade munnen och sa:  

– En annan sak som jag tänkte på var att man måste vara mycket försiktig med hur man använder ironi, redan nu på 1700 talet misstolkades det och det gör det även i dagens samhälle! Det är ett effektivt sätt för att väcka reaktion, OM man förstår ironi, men de som inte förstår ironi kan misstolka och man kanske framstår och förmedlar någonting annat än vad som egentligen var meningen! Ironi är en konst som inte alla behärskar, det är effektivt men farligt! 

– Det som jag fastnade för var att man redan under den här tiden kunde skriva så pass bra som Jonathan Swift gjorde. Hans Gullivers resor och Ett anspråkslöst förslag är bättre skrivna än flera böcker som skrivs idag. Med tanke på att alla inte kunde läsa under upplysningstiden spreds inte berättelserna om de inte var tillräckligt intressanta eller välskrivna med en bra handling- men det var någonting som Swift verkligen behärskade! sa Malin. 

– Jag håller med och kom att tänka på upplysningstidens nyckelorden som är förnuft, frihet, jämlikhet, upplysning och vetenskapen, som stod i centrum! Verkligheten är det som berörs i litteraturen, och det kan liknas till viss del med både realismen och naturalismen då samhället och verkliga problem var det som stod i fokus även inom den litteraturen som dock har tagit ett stort steg framåt och utvecklats om man jämför med upplysningslitteraturen. Inom naturalismen berörs mycket arv och miljö och hur mäniskor påverkas av det, tillvägagångssättet för att bygga upp en grund för sina texter är vetenskapligt och innehåller ofta konkreta analyser som det till viss del stämmer in under upplysningstidens litteratur, förklarade Agnes.

– Ja det var ju under upplysningstiden som man började använda sitt förnuft och lärde sig att inte bara göra som alla andra säger. Kanske var det just därför Swift skrev sina ironiska texter, där han kunde kritisera det han var missnöjd med. Istället för att bara göra som han blev tillsagd att göra sa hans förnuft till honom att det kunde bli bättre, att han kunde påverka. Han är den ideala upplysningsmannen! slängde Malin ur sig. 

Naron som länge hade gått tyst öppnade äntligen munnen och sa: 

– Det som överraskade mig mest var hur modern textens innehåll känns, den hade lika gärna kunnat vara skriven idag där samma problem som berörs! Ta t.ex. dagens Sierra Leone, ett mycket fattigt land, där hade vem som helst kunnat skriva en ironisk text om samhällets orättvisor och landets svält. Språket skiljer ju sig självklart från hur man skulle skriva det idag, Ett anspråkslöst förslag är ju skriven med gammalmodigt språk om man jämför med dagens skrivsätt, men kan ändå uppskattas av oss från nutiden – det är beundransvärt!

Stämningen som låg mellan ungdomarna var någonting alldeles speciellt; det var så mycket som de ville diskutera med varandra men trots det fortsatte alla sin promenad under tystnad. När de hade nått torget där tidsmaskinen stod kamouflerad gick Naron fram till stället där han trodde sig ha sett tidsmaskinen innan den hade blivit osynlig och stötte snart på metall. Han öppnade luckan och tryckte på samma knapp som Malin hade gjort och snart skymtade den stora maskinen. Ungdomarna steg in och innan Agnes stängde luckan blickade hon ut över torget och sög in känslan som hon hade upplevt från upplysningstiden en sista gång innan hon stängde luckan. Efter att Malin hade försäkrat sig om att alla var redo att åka knappade hon istället för ”år 1723” denna gång in ”år 2014”. Naron tittade på sina kamrater och drog sedan i spaken. De var på väg mot framtiden. De var på väg hem.