Väl framme vid huset vågade ingen gå fram under en
lång stund utan de stod bara på en rad och betraktade den store författarens
hem. Tillslut sträckte Naron på sig, spände bröstet, tog ett skutt upp för
trappan, andades in och höjde sedan handen och knackade på. Det dröjde en liten
stund innan dörren öppnades på glänt och en man tittade ut, med misstänksam
blick granskade han ungdomarna innan han frågade vad de ville. Efter att Malin hade
presenterat dem och förklarat att de gärna ville intervjua honom (hon
utelämnade självklart tisdsresan och framtiden för att undvika att alla 3
skulle klassas som mentalt sjuka) släppte Swift in dem och den lilla skaran på
fyra personer slogs sig ner vid köksbordet.
– Nå, fråga på då! uppmanade Swift.
– Vi har läst Ett
anspråkslöst förslag som du har skrivit och fascinerades något ofantligt!
Så den första frågan som jag skulle vilja ställa är helt enkelt: varför skrev
du den? frågade Agnes med en ivrig blick över att få höra hans svar.
Swift nickade gillande och satte sig tillrätta i
stolen, tog ett djupt andetag och började förklara:
– Jag föddes här på Irland som ni kanske vet, men
mina fördäldrar härstammar från England och under mina gånga år har bott i båda
länderna. Hade jag valt endast med tanke på ordet förnuft som ständigt
diskuteras i detta samhälle skulle jag flytta till England och bo där för
alltid med tanke på den höga levnadsstandarden jämfört med här på Irland. Men
hjärtat spelar alltid sin roll i alla beslut och med tanke på att jag har mina
rötter här på Irland så är det här jag stannar och detta land som jag slåss
för. Min tanke med Ett anspråkslöst
förslag var alltså att upplysa andra om mitt, som också borde vara resten
av befolkningens, missnöje över hur Irland har blivit. Det råder stor fattigdom
bland större delen av befolkningen och det är orättvisor inom politiken.
Regeringen i London utnyttjar och förtrycker den irländska befolkningen och bryr
sig inte det minsta om vad de utsätter oss för. Jag ville väcka reaktion och
ilska, jag ville få människor att öppna sina ögon och lita på sig själva och
sitt förnuft. Oavsett reaktion som min text kan tänkas väcka, så är det i alla
fall en reaktion som i sin tur sätter igång olika tankar och åsikter. Jag ville
även påpeka vissa självklara saker och till viss del även förlöjliga den
katolska kyrkan då jag avskyr för extrema religionsutövare och maktmissbruk.
Självklara saker som påpekades var exempelvis adelns överdrivna lyx, självklara
saker gör att folket känner igen sig i det jag tar upp och kanske håller med,
vilket kan leda till att en tankekedja sätts igång och folk inser att någonting
måste göras åt situationen.
– Men varför valde du just att ta upp ett förslag
som innebär att man ska sälja sina barn till de rika? utbrast Malin så fort han
tystnat.
– Så länge Irländarna blundar för det faktum att engelsmännen
inte behandlar oss som lika, finns inget vettigt förslag som skulle kunna förbättra
vår situation i nuläget. För att nå ut till Irlands befolkning och upplysa dem
om att vår situation faktiskt går att förändra och förbättra, så var jag
tvungen att använda mig av ett ämne som skulle väcka intresse och nyfikenhet
som skulle leda till att folk läste den. Hos en befolkning där läskunnighet
ännu inte är någonting som alla besitter är det viktigt att skapa så mycket
reaktion och diskussion runt texten som möjligt så att den kanske berättas
vidare och sprids - så att alla kan ta del av den. Jag ansåg därför att en
ironisk text som tog upp ett extremt förslag skulle fungera i den här
situationen då jag kunde kritisera och ifrågasätta Englands politiker utan att
egentligen skriva det, jag maskerade min samhällskritik. Man måste förstå
problemet innan man kan göra något åt det som jag brukar säga, svarade Swift lugnt
och sansat där han satt i sin stol.
– Som den kyrkliga man som du är, försöker du
upplysa folk om samhällets olika problem samtidigt som du ”driver” med den
katolska kyrkan genom detta stycke exempelvis: ”Om vi då räknar med ett år efter fastan, blir marknaden mera mättad än
vanligt; hos oss går ju åtminstone tre papistiska barn på ett annat. Ännu en
fördel med mitt förslag blir då att det kommer att minska antalet papister i
vårt land.” Ofta förknippas religiösa människor med konservatism, men det
bryter du mot med denna text, hur kommer det sig? frågade Malin.
– Konservatism? frågade Swift undrande.
– Hon menar att religion ibland inte går hand i hand
med nya tankesätt, levnadsätt eller försök till att förändra det som redan
finns och modernisera samhället! förklarade Naron nervöst för att Swift inte
skulle fråga mer om vart ungdomarna kom ifrån för att undvika att behöva
berätta om tidsresan.
– Att väcka tankar och försöka föra samman människor
för ett mer solidariskt samhälle där välståndet ökar strider inte mot
kristendomen. Jag har använt min egen
tro som en moralisk kompass och jag gör inget fel i att försöka upplysa folket om
den verklighet som de befinner sig i. Angående stycket så grundar det sig i att
jag har väldigt mycket emot för extrema religionsutövare och de som missbrukar
den makt som de besitter; saker som den katolska kyrkan tyvärr kan ställas till
svaras för i det samhälle som vi nu lever i. Vi protestanter, den tro inom
kristendomen som jag ställer mig bakom, är färre än katolikerna här i Dublin
och vi blir ständigt trakasserat av papisterna, som inte gör något åt problemen
i landet, förklarade Swift och sällskapet tystnade.
Swift, Agnes och Malin vände sig mot Naron, han
tittade förvånat tillbaka på dem innan han förstod att det var hans tur att
ställa en fråga. Han sneglade nervöst mot Agnes innan han sa:
– Vad tyckte Irländarna egentligen om ditt förslag?
– Intressant fråga du ställer unge man. Det fanns
ett flertal som misstolkade syftet med texten och jag har fått mycket kritik för
det. De ansåg att jag kom med en inhuman idé och det var inte min avsikt, vissa
förstod inte ironin i min text. Man trodde att jag verkligen ville lösa
problemet med Irlands överbefolkning och svält, samtidigt som vi skulle lösa
Londons köttbrist, genom att slakta och sälja våra barn. Det var självklart inte
vad jag ville få fram med texten!
– Så du fick alltså inte den responsen som du
önskade gällande Ett anspråkslöst förslag?
passade Agnes på att fråga när Swift för en sekund tystnade och andades in.
– Det kan jag inte riktigt svar på just nu, jag har
mina förhoppningar om att engelsmännen ska ta åt sig av det jag har skrivit och
att det irländska folket ska ta sitt förnuft till fånga och inte acceptera
Englands förtryck! Jag kan inte tänka mig att en drastisk förändring ska ske
men små förändringar kan leda till något stort och det är vad jag hoppas på i
nuläget. Men jag har definitivt väckt känslor och reaktioner vilket var ett av
syftena, sa han skrattandes.
– De gäller att chocka genom att skriva så
trovärdigt som möjligt, med kalkyler, argument, recept, motargument etc. för
att vinna folks uppmärksamhet! Det gäller att framföra sina åsikter på ett nytt
sätt som gör att folk faktiskt lyssnar och tar till sig, även om vissa inte
förstår eller kan sätta sig in, så har i alla fall några lyssnat. Genom att
väcka en tanke hos någon kan detta växa vidare och resultera i nästan vad som
helst, en revolution eller mod till att uttrycka sina åsikter, lade Swift sedan
till.
– Vi får bara hoppas att du inte väckte en tanke hos
någon om att slakta barn för att försörja sig, som inte förstår ironin och
genomför det på riktigt... mumlade Agnes.
– Det har du mycket väl rätt i men en tanke och
reaktion som följd måste väckas gentemot de avskum till makthavare i London,
oavsett pris, svarade Swift tillbaka och det märktes att han blev lite
förbryllad av Agnes mod att våga säga vad hon tänkte.
– Jag undrar en sak, vad vill du få sagt med detta citat: ”Jag förklarar av uppriktigt hjärta att jag
inte har det minsta personliga intresse av att försöka befordra dessa nödvändiga
åtgärder. Jag har inget annat motiv än mitt lands allmänna bästa: ökande av vår
handel, omhändertagande av barnen, lindrande av de fattigas börda och
förmedlandet av ett litet nöje åt de rika. Jag har inga barn som jag skulle
kunna tjäna en enda penny på; mitt yngsta är nio år och min hustru befinner sig
inte längre i barnafödandets ålder”, frågade Malin efter att hon hade läst
upp citatet från tidningen.
– Är inte det uppenbart? Jag framför konkret att jag
inte tycker att man ska genomföra det som jag föreslår i min text, utan att det
enda jag vill är att öka välståndet på Irland och minska fattigdomen – detta
stycke är inte lika ironiskt som de andra i texten. Jag visar genom att säga
att jag själv inte har några barn som jag kan sälja (inte för att jag någon
gång skulle göra det) att jag inte kan tjäna pengar på idén som jag framför utan
för att på ett veteskapligt sätt beskriva mitt motiv: som INTE går ut på att
döda barn utan att få upp ögonen på Irlands befolkning så att problemen som
nämns i citatet, som jag jobbar för att bekämpa, ska övervinnas. svarade Swift
lugnt.
– Jaha, är det det som du vill få sagt med detta stycke också?
”Jag håller emellertid inte så envist
fast vid min åsikt att jag skulle förkasta ett projekt framlagt av förnuftiga
män som vore lika oskyldigt, billigt, enkelt och effektivt. Men innan något
sådant har lagts fram, motsagt min plan och erbjudande en bättre, ber jag
upphovsmannen, eller upphovsmännen, vara vänliga att noga genomtänka två saker.
För det första: som läget
nu är, hur skall det kunna skaffa mat och kläder åt etthundratusen värdelösa
munnar och ryggar? Och för det andra: eftersom det finns i runt tal en miljon
varelser av mänsklig skapnad i detta kungadöme vars samlade tillgångar består
av två miljoner pund sterling i skuld - om man lägger tillsammans yrkestiggarna
med flertalet lantbrukare, arrendatorer och arbetare med hustrur och barn, som
i praktiken också är tiggare -; så tar jag mig friheten att be de politiker som
inte gillar mitt förslag att fråga föräldrarna till dessa dödliga om de inte i
denna dag tycker att det skulle ha varit en stor Iycka att ha blivit sålda till
mat vid ett års ålder, i enlighet med mitt förslag. Då skulle de ha sluppit det
ändlösa elände som de sedan dess har genomgått: godsägarnas förtryck,
omöjligheten att betala sina arrenden (de hade varken pengar eller arbete),
bristen på mat för dagen, bristen på kläder och husrum till skydd mot oblid
väderlek; och den ofrånkomliga utsikten att vidarebefordra samma eller ännu
värre öden till sina efterkommande intill evig tid” frågade Agnes efter att
hon hade fått tidningen av Malin och läst upp stycket som hon undrade om.
– Med detta stycke vill jag få sagt, som du nog har
förstått unga dam, att om bara någon annan kommer med ett bättre förslag, eller
ett förslag över huvudtaget, på hur man kan lösa problemen behöver inte mitt
påhittade och ironiska lösningsförslag följas. Jag försöker uppmana folk att
reflektera över min text vilket i sin tur kan leda till att ett ”riktigt”
förslag kan läggas fram, där en riktig lösning presenteras som kanske inte kan
lösa problemen med det samma men som i alla fall innebär att de kommer bekämpas
på sikt. Jag framför även att jag, som upplysningsman, varit förnuftig och
tänkt igenom mitt förslag noga och länge med en stabil grund bestående av olika
kalkyler och beräkningar och ber andra upphovsmän till lösningsförslag att
också vara det. Med stycket berör jag återigen fattigdomen och med noga
beräknade siffror framför jag antalet munnar som måste mättas, för att läsaren
än en gång ska reagera och bli upplyst om problemet – det är ju det mitt verk
handlar om till viss del, att upplysa. Jag nämner även politikerna och får dem
att framstå som lite obildade och okunniga med tanke på att de inte redan vet
vad deras befolkning tycker och tänker om olika saker utan måste, kanske för
första gången, fråga dem! Därefter berör jag allt elände som finns i vårt
samhälle och som inte kommer upphöra om vi inte tar oss i kragen och gör
någonting åt det! Det enda jag vill är att samhällets invånare ska tänka till
och reflektera, men även makthavare och de mer välbärgade i samhället så att problemet i alla fall har berörts
någon gång och diskuteras, även om det bara handlar om min text! svarade
Swift och det märktes tydligt att han var mycket stolt över det som han hade
skrivit.
– Jag har ju lyckats, ni har alla tre blivit kanske
både upprörda och äcklade, men jag har i alla fall fått er att reagera. Jag
lyckades! sade Swift med triumf i rösten samtidigt som han plötsligt tryckte
båda händerna mot huvudet och grimaserade illa.
– Är du okej? frågade Malin oroligt och böjde sig
fram.
– Jag är ledsen men jag måste be er gå nu, detta
pipande i mina öron tar kål på mig!
De tre vännerna tackade
Swift för att han tagit sig tid till att besvara deras frågor och lämnade sedan
huset och den store författaren i sin ensamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar